Jag erkänner utan problem att jag aldrig i mitt liv har varit utan nånting som jag velat ha. Jag må ha fått vänta en stund på det, eller spara lite pengar, men jag har fan aldrig varit utan. Inte ens nära.
Min första, största och hittills enda livskris kom den dagen jag insåg att jag eventuellt skulle bli utan det jag ville ha mer än nånting annat (min utbildning). För första gången någonsin fick jag inte det jag ville ha, omedelbart, eller åtminstone närmast påföljande födelsedag eller julafton. Det var en makaber känsla. Jag har aldrig mått så dåligt.
Men M har rätt, det är tveklöst, jag är bortskämd.
Men jag vill gärna tro att det är på ett bra sätt.
0