Life according to me

...hur ensam man kan känna sig en helt vanlig vardag.
...hur det som en blixt från klar himmel slår en hur mycket man saknar sina kompisar.
...hur man vet exakt vad man skulle ha gjort om man varit "hemma" (läs: i Umeå)

...hur ingen av dom man ringer till för att söka lite av den efterlängtade närheten svarar just denna kväll?

Om jag var hemma i Umeå nu skulle jag ha spontanhängt hos Er. Kanske sett So You Think You Can Dance. Det är tveklöst så att det jag saknar mest är det ouppstyrda, oplanerade, spontanhänget. Ni vet där man bara kan vara...sitta tysta tillsammans, Det är näst intill obefintligt här...och det om något får mig att känna mig ensam.

Det är inte lustigt.

Kom just från föreläsning på universitetet. Vi hade utvecklingspsykologi idag. Jag var en miljon procent säker på att det skulle bli 1½ timme Freud och 30 min Piaget. Jag pallrade mig trots detta dit. Och tack och lov. Fick mig en lysande föreläsning om anknytning istället. Det kom som en shock, men det satt fint. Hade hon pratat om Freud kanske jag hade varit tvungen att dööööö.

I föreläsningssalen bredvid oss läste en klass biologisk psykologi. Dom hade gruppövning med modellhjärnor. Jag tjuvlyssnade på en grupp precis innan dom skulle gå (alltid kan man lära sig nått liksom). Dom plockade ihop och hon som ansvarade för hjärnan fick inte riktigt med sig allt. Så en kompis sa :ska jag hjälpa dig? Den andra tjejen räcker fram hjärnan och säger: gärna, hehe.
För guds skull.
"Göteborg är ett gruppboende för efterblivna fiskar" -Magnus Betnér. Sanning....månne?

Nu ska jag ta bort mitt rosa nagellack och dra på lite rött. Gäller ju att passa på när man är ledig.

Det är såååå roligt att få kommentarer på sina blogginlägg. På slutet har dom duggat tätare än vanligt. En del av dom bjuder onekligen upp till dialog. Men jag känner inte för att jobba så. Inte ta upp specifika saker, specifika kommentarer. Helt enkelt vill jag inte svara på kommentarer på kommande bloggar. Det blir så tråkigt för alla andra då. Och det känns inte riktigt som det är meningen med en blogg heller. I alla fall inte min...

Men ni som ger kommentarer: jag uppskattar det som sjutton och det är riktigt kul att få.

Så Nathalie; du kan vänta dig en dialog på facebook. Det var ett mycket engagerat inlägg nu senast. Me like =)
Och chefen; vi ses ju på typ fredag, då ska jag gräva ner mig i ditt sjuka psyke. We both know you need it!

Idag hände en mycket oroväckande sak. Jag har inte riktigt hämtat mig och jag känner mig fortfarande lite illa till mods. När chefen kom för att byta av mig för lunch sprang jag fort (lite fortare än vanligt) iväg med min matlåda. Sen när jag kom tillbaka satt och han stirrade på datorskärmen. Frågade inget, höll ingen inspirerad monolog om motorsport, inga hätska påståenden om Zlatan....Det var seriöst obehagligt.
Jag sa: fan va obekväm jag blir när du är så tyst och koncentrerad.
Han sa: mmmhh

Sen tog han sina saker och gick. Jag försökte slänga lite käft om skyddsvästar och liknande som jag tycker mig vara i behov av. Han sa nej och sen gick han. Glömde till och med sina papper. VA FAN??!!

Inatt drömde jag att jag fick sparken.Dagens lunchavlösning gjorde inte att den isande känslan försvann...

Jag ger fan upp, kuvar mig för idealet...ja. Det finns inte mycket mer kvar att göra. Jag drar tydligen ordvitsar utan att jag vet om det. Omedvetet stödjer jag alltså den lägsta formen av humor. Ordvitsar är inte kul. Det har jag alltid sagt. Sen flyttade jag till ordvitsarnas grogrund Göteborg. Nu drar jag alltså ordvitsar omedvetet. Jessica har sagt det ett tag, men jag - som levt i en bubbla av förnekelse - fick det svart på vitt under ett telefonsamtal med Mattias.

Han: min jävla katt biter mig...AAAJJJEE, men SLUTA!!!....nu blir det ingen mat på en månad.
Jag: Och det där tror du biter?
Han: Hehe haha, lustigt!
Jag: ????.....men fan.

Vid ett annat tillfälle. Står och lagar pannkakor. Det går dåligt, jag utbrister:" ...det blir ju bara...pannkaka av allt". Punkterna mellan bara och pannkaka symboliserar att jag mitt i meningen ser ordvitsen komma. Men jag kan inte stoppa den.

Dessutom tycker att att Alex Schulmans blogg är riktigt rolig. Jag skrattade flera gånger alldeless nyss.

Jag ger upp.

Jag kunde inte hålla mig. Jag blev allt för nyfiken på vem den kända artisten är som misshandlat sin fru. Det sägs ju (jepp jepp, media säger) att hon, frun, förnekar allt på sin blogg. Säger att hon skadade sig själv. Det var ju bara att googla det hela så - vips - fanns all info där, precis framför ögonen på mig.

Men hela mitt detektivarbete (ja Gud va jag detektivade...NOT) rönade ju bara mer frågor. Hon säger att hon lider av panikångestattacker. Jag vet inte, men inte fan är det särskillt vanligt att man skadar sig själv i särskillt stor utsträckning under en attack. Vidare säger hon att hon bara ville få bort rösten i huvudet...psykiska åkommor - ja. Panikångest - njaa?

Och är det inte konstigt att han inte kommer ihåg nånting? Jag vet inte, men om någon av mina riktigt nära skulle må så dåligt att dom skadade sig själv. Jo jag skulle komma ihåg...

Och att hon är arg på polisen. Jag vet inte, men ska man inte generellt känna sig tacksam? Även om han är oskyldig. Det är väl fint att samhället vågar step up. Ska hon verkligen gå ut i sin blogg och vara förbannad på polisen, på vittnena? Det är klart att det är förjävligt att hon i "denna mardröm" ska vara utan sin man men om hon bara låter det hela sjunka in lite....Så inser nog även hon att det är bra att polisen gör sitt arbete även om offret inte samarbetar. Där nånstans ligger väl grundpelaren för ett rättssamhälle? Jag vet inte...

Sitter och smånjuter av att läsa i mitt kompendium som Göteborgs Universitet generöst har delat ut. Det handlar om Allmän Psykologi. Det står ingenting som jag inte redan visste - kaxigt, men det är det som gör det så njutbart. Kommer till kapitlet som handlar om biologi, specifikt om hur hjärnan tar emot information både inifrån och från yttre omgivningen. Där  läser jag följande:

"(...) När det gäller att organisera parningen skickas på liknande sätt signaler inifrån kroppen (t.ex. i form av hormoner), och signaler från omgivningen (exempelvis om det finns en eventuell partner tillgänglig) integreras i hjärnan varpå individen fattar vissa beslut om hur han eller hon ska gå till väga..."

Det låter så lätt. Det är nästan skrattretande. Man får ju anta att nyckelorden i den här förklaringen är tillgänglig och integreras. Missar man inte gärna nått av de? Min hjärna verkar sällan, nästintill aldrig, integrera informationen inifrån med ev. partners tillgänglighet.

Organisera parningen minsan, jojo.
Organisera det här: lördagkväll, förfest, tequila, dansgolv, slampiga tjejer integrerar med slampiga killar.
Biology in the making!!

Fan va orättvist det är ibland. I min frustration över att inte hitta nån riktigt kul blogg att följa finner jag mig själv läsandes Alex Schulmans blogg. För att vara rättvis så tycker jag liiiiiite, inte mycket, men lite bättre om honom än ap-brorsan. Det är oförklarligt men sant. Inte nog med det, jag upptäcker också till min förföran att jag sitter och småler åt hans blogg. Det känns ju lite förjävligt.

Vad som känns ännu mer förjävligt är att han skriver om sina vardagliga göromål - sitt jobb - och folk uppskattar det. Vet ni vad som händer när jag skriver om mitt jobb? Jag får skäll av Jessica för att jag bara skriver om tråkiga väktargrejer som ingen annan tycker är kul bara jag själv.

Följt på det får jag ångest...det är vad jag får när jag skriver om mina vardagliga göromål - mitt jobb.
Orättvist!

Jag råkade ragga på en banktjänsteman. Här sitter man i sin ensamhet i receptionen. När det bjuds upp till socialt samspel med bankens anställda gäller det att rikigt krama ut allt som går innan dörren stängs bakom dom.

Det var inte under några som helst former avsiktligt. Precis när jag sa orden så insåg jag att det blev fel.

För ett par veckor sen var jag smakråd när han och hans kollega skulle köpa slipsar. Idag hade han på sig en av sina nyköpta slipsar. Så jag säger med ett glatt leende: snygg slips du har!! Han tog det bra, han förstod att det inte var ett ragg.

Hans kunder gjorde det inte....det syntes i ögonen på dom. Dom blänkte till så där pilimariskt...som om dom tänkte: jasså du din lilla slampa.

Well, nu har en dator kraschat. Må fixa.

Memo to yourself: välj dina lägen för socialt samspel!!
Tips från coachen: när tjänstemännen inte har kunder med sig t.ex.

...är Zlatan. Och det är ju inga nyheter. För någon. Men här kommer poängen: han är mannen i mina drömmar. Iallafall igår natt. Helena var också med men det gjorde ingenting. Jag träffade honom, och i mina drömtankar tänkte jag: "bit ihop nu, tappa det inte, samla ihop dig".

Det syntes tydligen på min drömmin för han sa: "är det här stort för dig?, ta det lugnt, du kommer klara dig bra".

Det var en helt fantastisk dröm. Han var så snäll. Jag är kär i Zlatan. Det gör inget om han inte gör några mål, jag lovar att mysa ändå.

Memo to yourself:  Det är dina påhittade attribut som du tillskriver Zlatan som du är kär i. Zlatan behöver inte vara som du hoppas och tror.
Tips från coachen: bli kär i en riktig person?

Ååååå nyss hade jag kunnat cascha in en helt gratis sushi-lunch. Om det inte vore för den här branschen som jag jobbar i hade sånna jävla skit regler. Noll-tollerans-regler-tjaffs.

Noll gånger ska man ta emot gåvor
Noll gånger ska man hamna i beroendeställning
Noll gånger....
Vad är det för trams?
 
Jag ljög och sa att jag inte gillade sushi....fast jag älskar sushi.

Idag har jag tappet mitt passerkort ur bältet 17 gånger....på tre timmar. Jag känner jag bli trött. Så oerhört trött. Tappar jag det en gång till lämnar jag det...

Sist jag klev upp 04.50 blev det ljust innan jag gick hemifrån. Idag var det mörkt mörkt, höst mörkt, fram till åtminstone 7.

På bussen sitter ett gulligt barn som typ kämpar med att hålla sig vaken på väg till dagis. Genom att prata. Men det är OK. Särskillt när hon lägger av den här kommentaren till sin mamma: "jag kommer att sakna ihjäl mig av dig". När man hör sånt blir man ju sugen på att 1) skaffa en egen 2) lära ungen om vikten av korrekta prepositioner.

Ringer Mike på LC för att annonsera min närvaro. Vi tycker synd om varandra, om oss sjäva, för att vi är vakna så okristligt tidigt. Enligt Mike är, citat: "inte ens Gud vaken".

Varför skulle han/hon vara det liksom? Om jag var Gud så skulle jag inte gå upp en sekund före 10. Men nu är jag inte Gud, SBT är min Gud. Så jag kliver upp...imorgon igen.

Hemma är ju ett relativt begrepp. Hemma i Umeå - hemma i Göteborg. Mitt liv är i Göteborg men mitt hjärta i Umeå. Vart är hemma...där sängen är?

I alla fall så är det helt sjukt skönt att vara tillbaka i Göteborg. Jag ska inte ljuga. Jag älskar mitt liv, till bredden fyllt av, falska överfallslarm, grip, uteblivna grip, övervakningskameror och larmcentralar.

Jag trodde det var ett jobb...det är fan så mycket mer än så.

Det finaste med Umeå är det enorma kontaktnät som man får lov att åtnjuta. T.ex. så har Jessica en kompis som är frisör. Hon är grym. Och hon gör hembesök. Så nu är hon hemma hos oss (hos morsfars) och klipper mig, mamma och Jessica. Det är som att vara kändis....

I Umeå: eehm det regner ute, kan du komma hit?

I Hollywood: alla papparazis är dårar, kan du komma hit?

Sweet ass deal!

I'm thorn.
Chefen vill att jag ska komma tillbaka tidigare.
Universitetet vill att jag ska engagera mig i min nya klass.
Nånting säger mig att jag borde spendera de sista dagarna här med morsfars.
Alla dagar i veckan umgås jag hellre med A, S, S, S, H, F, J...än med faddergruppen.
Jag har inte ens hunnit träffa Lina.

Jag vill vara i Umeå länge. Men inte gå på faddergruppsmiddag. Men jag är sjukt laddad på föreläsningarna. Som jag inte måste gå på. Det vore bra att åka till Göteborg, jobba och gå på Max. Det bästa av två världar.

I'm thorn.

Och vet ni vad det bästa är?
Detta är så goa I-landsproblem att jag tänker sova med ett leende på läpparna i natt.