Life according to me

Jag har alltid haft svårt för att säga hejdå.
Alltid haft svårt för att skiljas och åka ifrån folk.
Ända sen jag var liten och bodde i Stockholm och världen gick under för att jag saknade farmor i Umeå så mycket efter semestern.
Ända sen jag blev lite större och bodde i Umeå och välden gick under varje gång vi lämnade stockholm och mormor.
Jag minns specifikt en gång då jag låg helt jävla sömnlös och sa till pappa att jag lika gärna kunde gå ut och lägga mig på vägen och bli överkörd för att jag saknade henne så mycket (en liten drama-queen redan då).

Jag är helt enkelt inte bra på att säga hejdå.
Det lämnar mig med en sån fruktansvärd tomhetskänsla.
Som att jag för en sekund är rotlös och helt ensam.

Just nu har jag separationsångest från Göteborg och allt som har hänt här, alla människor och alla mina minnen.
Jag ska ju inte skiljas från mina minnen men så känns det. Som att det inte kommer finnas kvar om jag inte lever här.

Jag försöker tänka på nått gladare.
Milano. Sofia och Mats bebis. Min nya lägenhet. Insparken.
Men innerst inne är jag bara sorgsen.
Just nu.