Life according to me

Stina har trugat och lockat - idag fick hon äntligen gehör och jag följde med henne på en innebandyträning. Det var verkligen inte igår man organiserade sig för sådana aktiviteter. Låt säga, inte mindre än 2 år sedan. Well, innebandy är ju nått av det roligaste som finns. Tesen bevisades således ikväll. Om innebandy är roligaste så är det ju konstigt att man mitt i allt det roliga finner det tråkigaste som finns. Nämligen hörnen. Och här mina vänner snackar vi kollektiv masspsykos. Varför hänger hörnen kvar? Jag har aldrig,verkligen ALDRIG hör någon säga nånting annat än hemskheter om hörnen. Ändå gör alla lag det. Från knatteverksmahet till superligan och elitserien. Mer eller mindre komplicerat, men nog är de där alltid, vid varje uppvärmning, de förbannade hörnen. Ingen tycks ta sig ur skiten. Det är ett jävla fenomen. Jag måste nästan slå lite i min psykologbibel för det finns garanterat ett begrepp. "Så här har vi alltid gjort och det fungerar för alla och alla gör samma och har alltid gjort det och ingen ska komm och tro att dom är bättre eller mer inovativa utan nu kör alla den här gud förbannade övningen"-syndromet.