Life according to me

...har en pågående kärlekshistoria. Jag älskar universitetet. Jag tror att universitetet älskar mig tillbaka.

Powerpoint, sharepoint, kursportaler, studenter, microvågsungar, matlådor, pärmar, litteratur, färgpennor, scheman, inspark, 2-timmars lektioner, studentlegitimation, kopieringskort, häng i BT, 10-kaffe i Lindell.

Mycket av ovanstående är sådant jag inte riktigt förstår mig på, nödvändigt ont, som behöver fyllas på eller registreras eller bytas lösenord på. Men det gör ingenting, för det är det som gör det roligt. Det är det som är kärleken. Att jag i slutändan bemästrar allt, allt i universitetsvärlden. Universitetet är lagom utmaning, men framför allt trygghet.  

Jag tror att det här kommer att bli en bra termin.

Jag är inte high on life just nu,
Men jag är jävligt rolig även när jag inte är medveten om det tydligen.
Sagt av mig när jag var djupt inne i dimman igår: "du är ju inte rolig alls, du tar bara det andra roliga personer har sagt och säger det".

Om 1,5 timmar ska jag vara på uni och vara pigg och glad. Kommer inte att ske.

Jag målar om. Det är jobbigt. Men varje gång en ny väg är klar är det sjukt tillfredställande. Och det är också galet vad lite pärlemor-vit färg kan göra för intrycket, för känslan. Jag tror jag håller på att bli kär i min nya lägenhet. Den har allt jag söker: den är min, jag bestämmer i och över den, jag får ändra på den enligt mitt tycke och smak. Kravlöst väntar den alltid på att jag ska komma hem. Den stänger mig aldrig ute. Den är fin, den är varm.

...är äntligen avslutad.
Det var så länge sedan mina kläder hängde att jag till och med glömt bort var jag packade ner galgarna.
Det visade sig, efter 6 upp packade lådor, 30 minuters panik och 15 minuters gnällande (mest för mig själv men lite för Hanna också) att dom låg i tvättkorgen.
Så nu, äntligen, förvaras mina fina favoritklänningar så som sig bör. Hängandes i en garderob. Bredvid varandra. Jag tror att dom känner sig trygga nu. No more väska.
Tack.

Jag är så jävla trött. Imorgon åker vi hem. Det har varit fantastiska 9 dagar. Soligt nått jääävulskt. Vi har speed-turistat (det enda sättet att göra det på) i 35 gradig värme, badat pool, ätit tokmycket italienska delikatesser, skaffat nya vänner, älskat sina gamla, spelat vattenbeach, spelat yatzy, grillat, tryckt pizza till förbannelse, haft inflyttningsfest, haft poolparty, haft utflyttningsfest....

Nu är jag trött. Ni vet, så där in i märgen.
Jag måste däcka. NU.

Så här när jag står med en fot ut genom Göteborgs dörr kan jag inte låta bli att reflektera över hur jag kom hit för lite mer än ett år sen. Vad jag hade då och vad jag har nu. På eget bevåg - naturligvis - tog jag en roll, i en verklighet som inte är verklighet utan mest ett skådespel för min del. Jag träffade en massa folk som var att betrakta som kollegor. Men nu, 16 månader senare när jag ska kasta in handduken inser jag att jag inte lämnar kollegor, jag lämnar vänner.

Vänner som bevisar att riktiga män gör saker tillsammans (bakar lussekatter till jul).
Vänner som låter en sova på madrass hos dom när allting rasar samman.
Vänner som bjuder på avskedslatte på stammiskaffeét.
Vänner som hjälper till att flytta.
Vänner som kastar skor när man gör dumma saker i fyllan.
Vänner som blev vapendragare.
Vänner som blev så mycket mer.

Det är som julafton varje månad.
Tills man öppnar paketet och inser att man går till jobbet och riskerar livet (well, inte riktigt, men lite så) varje dag för att få en sketen stickad kofta av mormor...

Jag har alltid haft svårt för att säga hejdå.
Alltid haft svårt för att skiljas och åka ifrån folk.
Ända sen jag var liten och bodde i Stockholm och världen gick under för att jag saknade farmor i Umeå så mycket efter semestern.
Ända sen jag blev lite större och bodde i Umeå och välden gick under varje gång vi lämnade stockholm och mormor.
Jag minns specifikt en gång då jag låg helt jävla sömnlös och sa till pappa att jag lika gärna kunde gå ut och lägga mig på vägen och bli överkörd för att jag saknade henne så mycket (en liten drama-queen redan då).

Jag är helt enkelt inte bra på att säga hejdå.
Det lämnar mig med en sån fruktansvärd tomhetskänsla.
Som att jag för en sekund är rotlös och helt ensam.

Just nu har jag separationsångest från Göteborg och allt som har hänt här, alla människor och alla mina minnen.
Jag ska ju inte skiljas från mina minnen men så känns det. Som att det inte kommer finnas kvar om jag inte lever här.

Jag försöker tänka på nått gladare.
Milano. Sofia och Mats bebis. Min nya lägenhet. Insparken.
Men innerst inne är jag bara sorgsen.
Just nu.

Har fredagsmyst med syster efter att vi fått ett brutalt uppvaknande av Delsjöns iskalla vatten. Det gick inte att bada. Vi drog hem och kollade på SATC-the movie. Det är banne mig sadness on DVD.

Carrie kommer, efter att hon blivit övergiven av Big, fram till att hon är en emotional cutter. Man gråter ju vid flera tillfällen i filmen, detta är vida känt. Men jag började gråta när hon sa det. Jag är också en emotional cutter.

Jag kan inte låta bli att träffa dig.
Mitt hjärta brister när jag tänker på att jag inte vet när jag ska träffa dig igen.
Jag måste ringa.
Jag behöver statusuppdateringarna från face.
Jag vill höra din röst.

Jag kan inte, jag måste, jag behöver, jag vill.
Det jag borde göra är att gå, lämna allt och låta bli.

Det går inte - smärtan måste ut - så jag skär mig emotinellt.
På söndag. Om inte förr...

Det är min pappa det. Idag kommer han hit till Göteborg för att hämta alla mina möbler och köra dom upp till Umeå. Det är verkligen mer än vad man kan önska sig. Eftersom det var ett otroligt mekk med envägshyra av flyttbil (det fanns helt enkelt inte att tillgå) så tog pappa det lilla initiativet att köra ner och köra upp.

Jag dör av lättnad och lycka.

En del säger att jag är bortskämd (Adde och M) och det må så vara. Men jag vet i alla fall att vara tacksam. För det är jag. Så oändligt tacksam.

En del säger att det är sånt här föräldrar gör - löser ens problem förbehållslöst. Fast jag tror inte att alla föräldrar gör det. Så jag passar också på att känna mig VÄLDIGT lyckligt lottad.