Life according to me

Nu kör vi igen. Jag har inte skrivit på 3 veckor och 5 dagar. Anledning: semester. Men nu kör vi alltså igen. Livet har gått in i en ny fas. Inte vilken fas som helst. Kanske den mest betydelsefulla fasen hitills i mitt liv. Jag är nu mera psykologstuderande på allvar. En övertaggad sådan. Nu kör vi - 8 timmar om dagen. "Att studera är ett heltidsjobb", som en gamal lärare en gång sa. Vi får se om det håller veckan ut...

Har varit i Umeå nu i 4 dagar. Allt är inte som förr. Va fan.
IKSU är enormt. Jag går vilse i gymmet - å andra sidan kommer man typ aldrig behöva vänta på en ObiTreck någonsin igen. I missed. I love.
Lärarna på universitetet pratar med oss som om vi skulle bli psykologer...verkligen. "När ni sitter med en klient är det bra om man lyssnar efter det här och det här". "Om klienten uttrycker det A och B skulle man kunna föreslå C som åtgärd". "Linus Thörnblad ringde och ville ha hjälp - vad gör ni då?"

Universitetet är Umeås kallaste plats. Det hade jag glömt. Men det är som vanligt. Synd.

I am living on the edge. Här ska ni få höra. Jag tjuvåker på spårvagnen. Omedvetet. Jag bestämde mig denna månad för att köpa 100-kort istället för mitt vanliga månadskort, tänkte att eftersom jag inte ska åka i en månad så borde 2 hundrakort räcka. Vanliga månadskort är ju som bekant förbetalda och man blippar dom när man går på - jag brukar hoppa över själva blippandet, det är ju ändå betalt liksom. Denna rutin har satt sig i ryggraden, å de grövsta. Även nu, utan månadskort glider jag bara in på vagnen och tar plats. Slutsats: jag betalar inte för mig. 

Igår hade jag åkt vagn i 25 min när jag kom på det. Åkt genom typ halva stan. Minre fina delar av stan. Delar där kontrollanter gärna befinner sig. I rusningstimmar. Kul. 

Men det gick ju bra. Kanske går det inte lika bra nästa gången. Jag tänker att min charmiga (?) norrländska ska rädda mig. Vi får väl se.  

Efter en hel helg i Luleå i sällskap med inlandsbor så har min dialekt snabbt återgått till sitt ursprung. Med råge.  Jag var ganska trött på jobbet och försökte liva upp stämningen lite med diverse dialektala utrop, då gav dom mig suspekta blickar och frågade vad det var för fel på mig. På kvällen skulle jag förklara för M att jag bara var lite trött, han anklagade mig för att vara bitter och jag svarade: men he e int de, jae int bitter.

Har just plöjt mig igenom Svensk Maffia. Egentligen skulle jag inte rekommendera den till någon. Men det faktum att typ 80% av alla händelser som tas upp i boken utspelar sig i Gbg, gjorde att den blev rätt intressant. Två snabba reflektioner dock: måste en författare tillika skribent på DN slänga sig med fraser som: "...dom var beväpnade till tänderna."? Och varför har alla MC-gäng rätt häftiga namn, utom i Umeå där dom heter Skitsamma MC. Ser ni humorn här? I do!

I helgen var jag på bröllop. Jag tog inga bilder och dom bilder som togs, som jag tänker snika åt mig, är ännu inte tillgängliga. Så det blir inga bilder här och nu. Men kanske längre fram. I vilket fall så vill jag, mitt i all hets (se föregående inlägg) och press (flytt på torsdag) och stress (utomlands på lördag) inflika lite KÄRLEK!

Lina är min klasskompis från gymnasiet...och lite till. Vi är nästan-kusiner. Turerna kring vårat släkskap är komplicerat, så vi lämnar det därhän. Turerna kring min känslomässiga stabilitet under bröllopsdagen var också komplicerad. Jag visste inte att jag hade det i mig men jag är blödig. Riktigt ordentligt blödig. Under slutet av middagen kunde jag inte ens prata med Lina utan att börja gråta. Särskillt inte när jag skulle rättfärdiga mitt uteblivna tal. I kyrkan var jag tårögd från det att Lina tog sina första steg i kyrkgången tills dess att vi kastade ris på de nygifta. Tydligen är jag ensam ansvarig för en av tärnornas tårar också. Linas kommentar när jag skulle kramas utanför kyrkan: "varför får du mina tärnor att börja gråta?"

Det var så mycket kärlek och värme som florerade denna dag. Jag har aldrig varit med om nått liknande. Flera gånger tänkte jag att jag kommer att skratta mig lycklig om jag får uppleva typ hälften så mycket någongång i mitt liv.

Jag var inte avundsjuk i kyrkan, jag var inte avundsjuk på klänningen, jag var inte avundsjuk på festen, under talen eller när tårtan skars upp. Jag var inte avundsjuk på all kärlek som dom uppenbarligen hyser för varandra och dessutom manifesterar. Nä, sammanfattningsvis så kan man väl säga att jag inte är avundsjuk överhuvudtaget. ALLS.

Eller...

I torsdags vaknade jag nöjd och utvilad. Det varade i ungefär 2 minuter tills jag kollade på min mobil. 7 missade samtal från arbetsledningen och 2 sms. Dom har ringt och sms:at vid 03.30 ringt upprepade gånger vid 06.30. Osjäliga tider kan tyckas. Jag hade ställt in min mobil på profilen: jag sover. D.v.s. helt tyst - alla funktioner.

Är det inte mitt val och mitt privilegium att själv få bestämma när jag ska vara tillgänglig eller inte? Jag känner inte att jag måste vara tillgänglig dygnet runt/året runt. Jag vägrar rent av att vara det. Jag ogillar tanken på att vara det.

Min chef sa en gång till mig: du ska vara företaget tillgängligt 24 timmar om dygnet varje dag i veckan. Jag hånskrattade och sa väl nått i stil med: "det kan du fetglömma". Problemet? Han skämtade tydligen inte. Klockan 7 imorse ringde det på våran dörr. Jessica gick och öppnade och utanför står en uniformerad kollega och frågar om jag är hemma (vilket jag inte var eftersom jag sov hos M).

Är det verklighet? - Jessica hann ju bryta ihop av oro innan hon fick klart för sig att dom sökte mig för att det var "vakans på ett ställe där bara Johanna kan jobba"

Är det verklighet? - att dom ringer M 7 på morgonen i jakt på mig. Hade han varit någon random guy (inte en kollega) jag var tillsammans med hade dom ringt honom då? Troligen inte.

Är det verklighet det här? Jag har varit så jävla arg för detta. Sen glömde jag bort det ett par dagar. Men nu kom jag på det igen - och ja, jag är fortfarande riktigt arg.