Life according to me

MY GOD, varför lyssnar inte folk på vad man säger åt dom? Det här blogginlägget har legat och tryckt sen en vecka tillbaka. Dumt att inte skriva på en gång men nu kanske det blir lite mer explosivt, nu när det har fårr gro. Jag var på stan (mitt på en vardag)och fikade med Sofia och Hanna. Mysigt värre och dessutom vardagslyxigt i mitt annars så proppfyllda och stressade liv. Jag hade bara det allra godaste kvar i botten av mitt vaniljlatte-glas. Ni vet när vaniljessencen har lagt sig på botten och man i princip ska dricka vaniljsocker. Då kommer servitrisen och börjar duka bort från vårat bord. Hanna och Sofia hade druckit klart. Jag hade både det godaste goda + ett vattenglas kvar. Servitrisen frågar artigt om hon kan börja duka bort. So far allt väl. Jag säger: "jag behåller gärna mitt vatten, men tack ska du ha". I det här skedet satt jag omsorgsfull och höll i det godaste. Trots mina tydliga instruktioner så tar hon mitt vattenglas, och nr jag ställer ner min latteslatt tar hond et också. HUR FAN ÄR MÄNNSKAN FUNTAD???

Hanna och Sofia skrattade. Inte jag.

Nu har vi avsutat vårt grupparbete i pedagogik. So far allt väl. Det var långt mycket mindre smärtfritt än vad jag någonsin hade föreställt mig. 

Nu sitter jag och skriver hemtenta...som ni märker. Ska skriva ut den nu för att kolla de sista referenserna. Kanske till och med tvinga Emma att se över om jag har gjort rätt i min analys av mina nyvunna kunskaper...

Tips från coachen: var alltid, alltid övertydlig. Rädda handgripligen det du vill ha kvar när du fikar!
Memo to yourself: läs aldrig, aldrig mer pedagogik. Fly fältet. Det är inte värt det!