Life according to me

Om typ 10 år (tar i lite i överkant för att vara på den säkra sidan) ska jag gå tillbaka till den här bloggen och se om jag med mitt yrkeskunnande som jag då har skaffat mig kan svara på varför mitt liv är på följande vis:

Alla har vi ångest nångång ibland, av olika anledningar. Detta påstående tror jag att dom flesta kan skriva under på, så även jag. Förutom detta kan jag nu mera, sen en tid tillbaka, även skriva under på att det för min egen del inte längre är en vana utan har blivit en jävla hobby att ha ångest. Helt ärligt talat, i förrgår hade jag så mycket ångest att jag började gråta. Igår hade jag så mycket ångest att jag knappt kunde kliva upp ur soffan, gå in i duschen, klä mig, sen var jag nära att gråta en skvätt till. Det är så mycket beslut som ska fattas, planer som ska smidas, planer som ska utföras, vardagshandlingar som vi inte får missa att utföra, beslut som ska fattas, åsikter att framföras och (inte att glömma) åsikter som ska respekteras och tas under konsideration.

Så här går det oftast till:

1) Önskan eller åsikt framförs
2) Önskan eller åsikten bli i bästa fall till ett åtagande, i värsta fall till ett krav.
3) Utförande av åtagande (krav) måste planeras
4) Ångest uppstår här för första gången när jag inser att jag inte har tid
5) Tankeverksamhet ägnas åt att komma på varför jag inte har tid
6) Mer ångest uppstår när jag inser att det är för att jag gärna ligger på soffan en timme på eftermiddagen efter att ha jobbat 5 timmar, klivit upp kl 6, ska jobba lite till på eftermiddag, dessutom inte glömm att plugga till Högskoleprovet. Och sen träna 1½ timme sent på kvällen. Den där timmen på soffan behövs om jag ska kunna slå en enda jävla passning senare på kvällen. ÅNGEST!!!!
7) Inga beslut fattas. Det görs eventuellt en eller två lösa tidsplaner över hur jag ska få livet att gå ihop.
8) Ångesten avtar inte eftersom jag inte har nån plan...

Ibland kan det gå en dag eller två utan nån större fara, men mina vänner. Här kommer det: tror ni inte att jag hittar på nått att ha ångest över??! Jojomensan! Igår när jag äntligen hade tagit mina jobbiga beslut och bestämt mig för att skjuta resten över till morgondagen (jag gjorde några listor som jag kunde pricka av) och hade varit ångestfri i säkert 4-5 timmar. Då satt jag i bilen på väg hem och kom att tänka på vad en bil kostar. Hur många färger det finns, modeller, finnesser...hur mycket det kostar. Då fick jag lite ångest, för hur i helvete ska jag ha råd med en stor fin bil som jag kan skjutsa runt mina ungar i när jag är vuxen? Lån på banken såger ni, men fy helvete vilket ansvar....

Jag har till och med erhållit kunskap som ger mig möjlighet att förutse ångesten och därigenom motarbeta den. Tex så vet jag att jag får ångest om jag inte åker och tränar en del dagar (om det är en sån dag) så jag åker och tränar. Jag kommer att få ångest om jag trycker i mig en påse godis från Godishuset en helt vanlig tisdag. Slutar äta godis...Micket bra. Ingen mer ångest. Jag vet att om jag ser till att skriva upp saker i min kalender så blir det inga otrevliga överraskningar och jag behöver inte känna mig överväldigad av stress. Jag känner mig bra på att planera = ingen ångest....yyyeeaayy!

Men som sagt, det är ju nu mera en hobby. En känsla som om den avviker så kanske jag får ångest för att jag har allt under kontroll, mest bara för att det är en så välbekant känsla och det är ju skönt. NOT!!!

Quick recap:
Beslut =ångest
Planering = ångest
Inget beslut = ångest
Ingen planering =ångest

Slutsats:
Jag gillar nog att ha ångest. Fast bara till en viss gräns.

Mål för veckan:
Känn lugnet, sluta känna ångest. Säg nej när det behövs. Ta inte på dig för mycket ansvar.

Keep in mind:
Det mesta löser sig ju, eller vet du, allting kmmer att lösa sig!!