Life according to me

Kontemplera följande: tisdagkväll. Det dukas upp till mysig höstmiddag med soppa och nybakat bröd. Det ska ses på Desperate. All denna lyx för att jag inte har fått tummen ur och fått läkarvård pågrund av mitt eventuellt brutna båtben. Som jag förövrigt hoppas som själva fan att det inte är brutet utan att det är som Hanna säger: att en stukning i handen tar sjukt lång tid att läka. Meeen, i alla fall, lyx, middag, mys....

Kontemplera följande: halva kvällen drunknar i diskussioner om vem som är snygg, vem som inte är det, vem Lina egentligen har som etta på sin lista, hur fan hon tänker då, vem som borde ligga på vems lista...så här fortsätter det...i vanlig ordning. Bara det att idag så råkar jag trissa upp hela jippot genom att erkänna min senaste crush. Jag drog ner en mängd chockade blickar, andnöd, förvirrat stirrande. Jag visste att mitt erkännande var lite kontrovertiellt . Men inte så till den milda grad att erkännandet skulle komma att beskrivas som: "jag såg att du var på väg att säga nått hemskt, men jag kunde inte stoppa det. Ungefär som en olycka i slowmotion"

Kontemplera följande: En del tycker att en gammal gubbe som spelar en bitter läkare på fyran är het. Somliga anser att (också gamla) brittiska skådespelare som sätter på desperata husfruar är heta. Andra tycker att vissa medlemar i en uppmärksammad jury är sexig. Jag tänker inte dömma någon och i min enfard trodde jag inte heller att jag skulle dömmas...men det skulle jag tydligen.