Life according to me

Imorse gled jag hem från jobbet vid 7. Det hade snöat lite på natten. Det gosiga va att det faktiskt låg kvar. Vi pratar ju inga mängder, men det kändes ändå fint. Det var inte Ume-vinter, men så nära vinter man kanske kommer här i Götet. När jag lyssnade riktigt noga (riktigt riktigt noga) kunde jag nästan (bara nästan) höra hur det knastrade under fötterna när jag gick.

Läser Ägo's blogg och ser att hon börjar få nog av Umeå. 10 dagar långt är hennes jullov och därmed vistelse i Umeå. Sandra sms:ade samma dag som hon anlände i Götet och sa att Umeå är kul, i ett par dagar. Jag funderar på vad det beror på? När man väl har flyttat, att det är så svårt att komma tillbaka? Kanske är det det faktum att du helt enkelt inte är "hemma", hemma som i deffinitionen: sova i sin egen säng. Eller är det känslan av att man bara är på besök? Hur kul är det egentligen att besöka? Besök är ju relativt korta, men vet att man ska iväg igen. Eller är Umeå trisst? För litet, för vanligt, för bekant?

Jag har "återvänt" till Umeå en gång förut. Då kände jag att jag hade ett syfte, att en meningsfullhet uppfylldes. Det var bra att vara där, naturligt. Sen försvann meningen. Syftet. Då flyttade jag igen. Och nu ska jag snart flytta tillbaka...igen. Inte utan ångest. Jag är kär i Göteborg. Inte i Umeå...

Förresten. Paketet i kanalen är borta. Undra vem det var till?