Spöken - finns dom?
Ibland när jag är på jobbet finns det inte en själ i närheten (roligt ordval med tanke på bloggens kommande innehåll, ordvits - någon?). Kan bero på att kl är kring 06 på morgonen. Då kan det hända att jag ibland drar igång TV4Anytime eller SVT Play. I det senaste har det blivit väldigt mycket tittande på Det Okända. Jag har en kluven inställning til det programmet. Ibland vill jag bara avskriva hela berättelsen som hjärnspöken. Ibland vill jag tro. Ibland tycker jag att tjejen/killen som kontaktar spökena bara gör kvalificerade chansningar. Ibland tror jag faktiskt att dom har kontakt. Jag kan helt enkelt inte bestämma mig.
Men ett är i alla fall säkert, det berör mycket mer än vad jag tror. Jag tänker på mig själv som en resonabel och rationell människa. Ändå blir jag lite - hur ska jag uttrycka det - hispig (?). Igår när jag var själv i lägenheten hörde jag en dörr som knarrade. Jag vet inte vilken, eller varför. Jag tordes inte kolla upp det hela. Avskrev det som psykiskt. "Jag nojar ju bara lite". Inser ju med all önskvärd tydlighet att jag påverkas av programmet.
Hoppas bara att det inte, upprepar INTE, är så att spökena tror att jag har ett mer öppet sinne bara för att jag kollar på Det Okända ibland. Tydligen ska dom ju bara visa sig för dom som inte blir rädda, dom som har ett lite mer öppet sinne. Jag vill klargöra för alla spöken att så är inte fallet. Jag kommer att bli rädd, jag vill inte hantera eran närvaro och jag har inte ett så värst öppet sinne. SÅ.
Annars har jag ju hört att det ska hjälpa att säga ifrån på skarpen. Be att spöket/spökena slutar upp med att skrämmas...
Stå på ett ben, blunda och säg: -Stick du stygga spöke, för du finns inte!
se barnhemmet... el orfanato!