Life according to me

Jag är, som bekant för de som känner mig, inte ett större fan av julen. Det slog till för några år sen. En ovilja att stödja vad som blivit en komersiell högtid vars enda mål är att få oss att konsumera, infann sig. Känslan av att inte en enda unge idag vet vad julen egentligen handlar om (inte att få så mycket som möjligt från önskelistan!) tog över känslan av mys och julstämning.

Att mamma var mer stressad än glad under julafton gjorde att jag bara såg könsrollsfördelningens mörka skugga. Inte granens tindrande ljus.  
Att det påtvingade umgänget med släkten var ett sånt starkt måste skapade bara ovilja. "I år är det dennes tur" eller "förra året var vi ju med dom..."

Så jag valde att skita i det. Allt. Jag tog frivilligt på mig att jobba på julafton, juldagen...annandagen. Sen några år tillbaka är det annorlunda. Förra året firade våran familj julafton den 23de. Det var underbart. Ingen stress, inget tvång, inga måsten.

I år är det helt annorlunda. Igår kväll när jag åkte spårvagn i stan efter mörkrets inbrott blev jag alldeles varm. Det är så fint pyntat. Det är så fina ljus i träden i hela centrum. Ljus som tindrar.

Och bäst av allt : det flyter ett paket i kanalen. Undra vem det är till?