"Öppnar jag ögonen så dör jag"
Stor-fin-främmandet har man minsan hemma hos sig nu. Hela (med viss frånvaro) gänget är på plats i stor-schtan. Det är njutbart och roligt...nästan gränslöst roligt. I alla fall igår kväll. Vi var på Liseberg. I vanlig ordning accepteras inga bangare och det gjorde ju att vissa åkte karuseller som kändes så där attraktiva. Hanna började med att briljera i Balder. Hon skrek hela tiden, det var hysteriskt, jag kunde inte koncentrera mig på min egen upplevelse så mycket skrattade jag. När avgrundsvrålet avtog ersattes det med: "jag dör....jag dör"
Hanna tyckte i och för sig att det hela var ganska roligt. Adde däremot, tyckte inte det var fullt så roligt när vi tvingade upp honom i SpinRock. Adde och Mats hävdade att dom är höjdrädda och att dom inte tyckte det kändes så kul. Det sket vi högaktningsfullt i. Likt socialdemokraterna så mässade vi övriga att: "alla ska me".
Mats körde panikslaget-barn-looken. 30 år gammal och såg ut som ett barn som på julafton klänger runt sin mors hals och absolut inte vill hälsa på tomten. Panikångesten gick nästan att ta på. Det var underbart. Alla som åkte karusellen slutade tänka på sin egen upplevelse och ägnade sig helhjärtat åt gapskratt åt denna livrädda människa. Eller så skrattade dom åt kombinationen Mats/Adde. Adde satt bredvid och körde den lite mer diskreta, men ack så effektfulla: det jag inte ser händer inte. Inte en gång på hela resan öppnade han ögonen.
Mats hade krampkänningar i underarmarna när vi kom ner/ut. Jag hade krampkänning i magen av allt skratt.
Hanna tyckte i och för sig att det hela var ganska roligt. Adde däremot, tyckte inte det var fullt så roligt när vi tvingade upp honom i SpinRock. Adde och Mats hävdade att dom är höjdrädda och att dom inte tyckte det kändes så kul. Det sket vi högaktningsfullt i. Likt socialdemokraterna så mässade vi övriga att: "alla ska me".
Mats körde panikslaget-barn-looken. 30 år gammal och såg ut som ett barn som på julafton klänger runt sin mors hals och absolut inte vill hälsa på tomten. Panikångesten gick nästan att ta på. Det var underbart. Alla som åkte karusellen slutade tänka på sin egen upplevelse och ägnade sig helhjärtat åt gapskratt åt denna livrädda människa. Eller så skrattade dom åt kombinationen Mats/Adde. Adde satt bredvid och körde den lite mer diskreta, men ack så effektfulla: det jag inte ser händer inte. Inte en gång på hela resan öppnade han ögonen.
Mats hade krampkänningar i underarmarna när vi kom ner/ut. Jag hade krampkänning i magen av allt skratt.
Kommentarer
Trackback