Life according to me

Världen är så liten att jag får klaustrofobi. Litterally. Eller är det bara Umeå. En del hävdar att en stad blir lite om man har bott där länge, oavsett hur stor den var från början. Eftersom jag bott hela mitt "vuxna" liv i Umeå så är det ju skrämmande litet nu. Helt osannolika sammanträffanden dagarna i ända. Ju mer man pratar med folk dessto obehagligare blir det. Någons brorsson är beachspelare som nu bor i Uppsala, någons rumskompis är egentligen en bortglömd barndomskompis, folk känner varandra åt höger och vänster. Me no like....

Enda lösningen måste ju vara att sluta interagera med folk. Låter det som en bra idé?

Lägenheten ser ut som en krigszon. Imorgon bär det av. Kommer att sakna...kravlöst häng och fika på universitetet...IKSU....innebandy.