Life according to me

I Metro har dom inlett en repotageserie om 80-talister, Generation Y. Min vän Lina gillar att förkovra sig i diskussioner om generationernas olikheter. Jag undrar generellt om det här är ett globalt fenomen, eller i alla fall ett västerländsk? Globalt kan det ju omöjligt vara. Jag betvivlar starkt att 80-talister i sydöstra afrika upplever ångest till följd av att ha blivit curlade under hela sin uppväxt. Vilket tydligen svenska versionen av Generation Y gör.

And believe me we do. Eller, om det är till följd av curlande, det vill jag inte uttala mig om. Det kan säkert stämma. Men ångesten, jojo, den kan man inte förneka. Det var nästan lite skönt att få det bekräftat. All ångest som jag kännt under åren beror inte på att jag är jag, det beror på att jag är Generation Y. Fan va bra.

Det beror alltså enligt Metros experter på min föräldrars välvilja, att jag växt upp under en ekonomiskt stabil tid, till ett samhälle som utstrålar välfärd och en "vi-tar-hand-om-dig-och-alla-ska-med"-anda. Det beror på de aldrig sinande valmöjligheter som har givits mig under årens lopp. Valmöjligheter som har gjort dagens unga vuxna till ångestfyllda, karriärsdrivna, on-the-go-individer som värderar glädje, socialt liv och personlig utvecking högt.

Väldigt motsägelsefullt det här. Allt borde ju vara frid och fröjd. Smaka på orden och fraserna:
-värderar personlig utveckling högt
-bli omhändertagna
-har mycket valmöjligheter
-värderar socialt liv (vänskap) högt
-ekonomisk stabilitet

Smakar gott va? Om man hade haft kniv och gaffel att skyffla in dom i käften med!!! Lite verktyg att hantera vardagen med kanske?

Nu vet jag inte vart jag vill komma med det här resonemanget. Jag vet inte om jag är glad eller lite bitter. Tycker jag att valmöjligheter och välfärd är bra eller dåligt? Curlingföräldrar -bra eller anus? Tacksamhet...eller ÅNGEST??!!