Life according to me

Så här när jag står med en fot ut genom Göteborgs dörr kan jag inte låta bli att reflektera över hur jag kom hit för lite mer än ett år sen. Vad jag hade då och vad jag har nu. På eget bevåg - naturligvis - tog jag en roll, i en verklighet som inte är verklighet utan mest ett skådespel för min del. Jag träffade en massa folk som var att betrakta som kollegor. Men nu, 16 månader senare när jag ska kasta in handduken inser jag att jag inte lämnar kollegor, jag lämnar vänner.

Vänner som bevisar att riktiga män gör saker tillsammans (bakar lussekatter till jul).
Vänner som låter en sova på madrass hos dom när allting rasar samman.
Vänner som bjuder på avskedslatte på stammiskaffeét.
Vänner som hjälper till att flytta.
Vänner som kastar skor när man gör dumma saker i fyllan.
Vänner som blev vapendragare.
Vänner som blev så mycket mer.