Personlig integritet
Men för Guds skull. Det är så jobbigt. När folk inte har någon personlig integritet. Man kan inte berätta vad som helst för vem som helst.
Låt mig ta det från början.
Igår morse kl 06.00 ringer jag mitt obligatoriska "jag-lever-och-allt-är-lugnt-samtal", till dom vars jobb det är att se till att jag lever och allt är lugnt när jag jobbar. Det här brukar gå relativt snabbt och smärtfritt. Inte igår. Igår följdes artighetsfrasera av en lång utläggning om min kollegas födelsedag för 3 år sedan. Inkluderat en genomgång av samtliga närvarande individer. Hur kollegan hade svängt sina lurviga i Norrland under de begynnande 80-talet. Följt av en berättelse om en kvinna, som först var en affärsbekant, som sen blev en flamma (fast kollegan hade sin dåvarande), som sen försvann spårlöst. Hon var dock med på födelsedagsfesten men efter det inte ett ljud. Spårlöst hörrni! Avslutningsvis blev jag upplyst om att han nu var singel, inte skulle ha en skiva på årets födelsedag utan en whiskey i sin ensamhet.
Sånt här ger oundvikligen en påträngande ångestkänsla. Vi känner inte varandra!! Vi har kanske setts en (1) gång. Vad ska jag ta vägen med mig själv när alla gränser för din personliga integritet brister?? Ditt känsloliv, dina minnen, din ångest och dina sorgliga födelsedagsplaner spills ut som ett stort glas mjölk över mitt köksgolv. Och jag gråter. För vi känner inte varandra!!
Hur kan jag vara tydlig nog?
Att tiga är guld? Någon?
Låt mig ta det från början.
Igår morse kl 06.00 ringer jag mitt obligatoriska "jag-lever-och-allt-är-lugnt-samtal", till dom vars jobb det är att se till att jag lever och allt är lugnt när jag jobbar. Det här brukar gå relativt snabbt och smärtfritt. Inte igår. Igår följdes artighetsfrasera av en lång utläggning om min kollegas födelsedag för 3 år sedan. Inkluderat en genomgång av samtliga närvarande individer. Hur kollegan hade svängt sina lurviga i Norrland under de begynnande 80-talet. Följt av en berättelse om en kvinna, som först var en affärsbekant, som sen blev en flamma (fast kollegan hade sin dåvarande), som sen försvann spårlöst. Hon var dock med på födelsedagsfesten men efter det inte ett ljud. Spårlöst hörrni! Avslutningsvis blev jag upplyst om att han nu var singel, inte skulle ha en skiva på årets födelsedag utan en whiskey i sin ensamhet.
Sånt här ger oundvikligen en påträngande ångestkänsla. Vi känner inte varandra!! Vi har kanske setts en (1) gång. Vad ska jag ta vägen med mig själv när alla gränser för din personliga integritet brister?? Ditt känsloliv, dina minnen, din ångest och dina sorgliga födelsedagsplaner spills ut som ett stort glas mjölk över mitt köksgolv. Och jag gråter. För vi känner inte varandra!!
Hur kan jag vara tydlig nog?
Att tiga är guld? Någon?
Kommentarer
Postat av: Kollegan
Jag sitter med personen 12h... :P
Postat av: mr Smith
"Att tiga är guld?" Gäller inte det alla, eller bara vissa?
Trackback