Life according to me

Ni vet uttrycket att klättra på väggarna...jag klättrar fan på väggarna inombords. Eller, det är ju få som faktiskt klättrar på vägarna, det är ju en beskrivning av en känsla. Men det är mer än att vara uttråkad, jag håller på att driva mig själv till vansinne. Det är som att jag väntar på nånting, väntar på att nått ska hända. Det är alltid nånting nytt att se framemot, att räkna ner eller längta till. Inte på ett positivt sätt dock. Jag planerar hela tiden för nånting. Det händelser som passerar, passerar utan reflektion. Jag ser ju alltid fram emot nått annat. Inte på ett positivt sätt - på ett stressat sätt. Som att jag vore för rädd för att leva nu...eller nej...att känna efter nu. Jag vill bort, fast jag vill ju inget hellre än att stann kvar. JAG. BLIR. GALEN.

Tidigare ikväll så pratade jag med en person som sa att: tänk va tråkigt det vore om livet vore lätt hela tiden.

Inte fan vet jag om det skulle vara så tråkigt alltså...