Twitter, no thanks
Det här med att Twittra, vad är det om egentligen? En vän till mig började twittra bara för att inse att hennes liv var händelselöst, hon fick panik när hon insåg att hon "hade ju absolut inget att skriva". En annan vän till mig twittrar som besatt. Dygnet runt, vad han än gör. Ibland blir jag orolig när jag börjar räkna efter. När det bara är typ 5 timmar mellan inläggen över hela dygnet...men det är ju hans problem. Som jag ser det så är det ju bara begränsande för privatlivet. Det blir ju inget av att komma med undanflykter till varför man inte kan umgås med en person och sen twittra om någon annan aktivitet. Det lämnar helt enkelt inget utrymme för att ljuga....det ska man ju visserligen inte göra. Men ibland kanske man behöver.
För att inte tala om stressen att alltid vara uppkopplad och aktiv. Hur kul är det att läsa att någon: äter, sover, kollar på TV, jobbar...nej man måste ju faktiskt vara lite vitsig...prestationsångest som ett brev på posten.
Och by the way; dom har slutat med skruvar på Chez. Det blir till att leta ny favoritrestaurang.