Lina hjärta Andreas
I helgen var jag på bröllop. Jag tog inga bilder och dom bilder som togs, som jag tänker snika åt mig, är ännu inte tillgängliga. Så det blir inga bilder här och nu. Men kanske längre fram. I vilket fall så vill jag, mitt i all hets (se föregående inlägg) och press (flytt på torsdag) och stress (utomlands på lördag) inflika lite KÄRLEK!
Lina är min klasskompis från gymnasiet...och lite till. Vi är nästan-kusiner. Turerna kring vårat släkskap är komplicerat, så vi lämnar det därhän. Turerna kring min känslomässiga stabilitet under bröllopsdagen var också komplicerad. Jag visste inte att jag hade det i mig men jag är blödig. Riktigt ordentligt blödig. Under slutet av middagen kunde jag inte ens prata med Lina utan att börja gråta. Särskillt inte när jag skulle rättfärdiga mitt uteblivna tal. I kyrkan var jag tårögd från det att Lina tog sina första steg i kyrkgången tills dess att vi kastade ris på de nygifta. Tydligen är jag ensam ansvarig för en av tärnornas tårar också. Linas kommentar när jag skulle kramas utanför kyrkan: "varför får du mina tärnor att börja gråta?"
Det var så mycket kärlek och värme som florerade denna dag. Jag har aldrig varit med om nått liknande. Flera gånger tänkte jag att jag kommer att skratta mig lycklig om jag får uppleva typ hälften så mycket någongång i mitt liv.
Jag var inte avundsjuk i kyrkan, jag var inte avundsjuk på klänningen, jag var inte avundsjuk på festen, under talen eller när tårtan skars upp. Jag var inte avundsjuk på all kärlek som dom uppenbarligen hyser för varandra och dessutom manifesterar. Nä, sammanfattningsvis så kan man väl säga att jag inte är avundsjuk överhuvudtaget. ALLS.
Eller...
Lina är min klasskompis från gymnasiet...och lite till. Vi är nästan-kusiner. Turerna kring vårat släkskap är komplicerat, så vi lämnar det därhän. Turerna kring min känslomässiga stabilitet under bröllopsdagen var också komplicerad. Jag visste inte att jag hade det i mig men jag är blödig. Riktigt ordentligt blödig. Under slutet av middagen kunde jag inte ens prata med Lina utan att börja gråta. Särskillt inte när jag skulle rättfärdiga mitt uteblivna tal. I kyrkan var jag tårögd från det att Lina tog sina första steg i kyrkgången tills dess att vi kastade ris på de nygifta. Tydligen är jag ensam ansvarig för en av tärnornas tårar också. Linas kommentar när jag skulle kramas utanför kyrkan: "varför får du mina tärnor att börja gråta?"
Det var så mycket kärlek och värme som florerade denna dag. Jag har aldrig varit med om nått liknande. Flera gånger tänkte jag att jag kommer att skratta mig lycklig om jag får uppleva typ hälften så mycket någongång i mitt liv.
Jag var inte avundsjuk i kyrkan, jag var inte avundsjuk på klänningen, jag var inte avundsjuk på festen, under talen eller när tårtan skars upp. Jag var inte avundsjuk på all kärlek som dom uppenbarligen hyser för varandra och dessutom manifesterar. Nä, sammanfattningsvis så kan man väl säga att jag inte är avundsjuk överhuvudtaget. ALLS.
Eller...
Kommentarer
Trackback